Svartkonstböckerna ger en unik möjlighet att få en inblick i dåtidens föreställningsvärld. De är exempel på föreställningen om magins uråldriga ursprung och om hur trolldomskunniga lärde vidare sin kunskap genom generationer. Böckerna förstärkte bilden av att de kloka hade magiska gåvor.

Under medeltiden fanns ett stort intresse för svartkonst och svartkonstböcker i Europa. Inspirationen kom till stor del från äldre utomeuropeiska kulturer. Böckernas utseende och innehåll varierade. Det fanns många föreställningar kring svartkonstböckerna. En vanlig tanke var att om någon annan än dess ägare fick läsa i boken, så skulle den förlora sin kraft. En annan föreställning var att den kloka skulle se till att bli av med boken innan han eller hon dog, annars skulle inte själen kunna bli salig. Det bästa var att låta boken gå i arv och på så sätt överföra kraften till någon annan. Om den kloka ändå dog med svartkonstboken i sin ägo kunde de efterlevande bli av med den genom att lägga ner den med den döde i kistan eller kasta den i nordrinnande vatten. I bondesamhället var tron på magi en självklar del av människors föreställningsvärld. Trollformler och magiska ritualer användes för att bota sjukdomar, som skydd och för att försäkra sig om lycka.

En del människor ansågs vara speciellt trollkunniga, antingen var de födda med gåvan eller också hade de skaffat sig magiska förmågor genom så kallad svartkonst. Ett sätt att skaffa sig sådana förmågor var att sluta pakt med djävulen.

De trollkunniga ansågs kunna bota människor och djur. Många människor hade inte råd eller möjlighet att uppsöka läkare och alla litade inte heller på läkarvetenskapen. Därför var de trollkunnigas roll i samhället viktig.

De var också fruktade. Den som ägde förmågan att bota med trolldom kunde ju lika gärna tänkas använda trolldomen för att förgöra, genom att göra människor och djur sjuka eller så att de råkade ut för olyckor.